Det finns en konflikt mellan religion och humor. Åtminstone i vissa ögon. Det upptäckte komikern och frälsningssoldaten Mackan Andersson när han arrangerade en kristen humorfestival i våras. Här är hans summering över vad som hände.

Det är snart jul och det innebär för många av oss flera olika saker. Det är lätt att, med Tage Danielssons ord i berättelsen om Karl Bertil Jonsson, "få något religiöst i blicken", för dom av oss som är lagda åt det hållet. Många använder den här tiden av året för att liksom göra bokslut över hur det har varit, vad som hänt, hur man förändrats som människa.

Det här året har verkligen varit otroligt häftigt, på många sätt. I den krock mellan kyrkan och humorn där jag lever har det verkligen hänt mycket. Både stort och smått. Positivt och negativt.

Det är intressant det där, att människor både innanför och utanför kyrkan, just ser det som två världar som krockar – humorn och tron. Många tror att kristna inte har humor (trots att Jesus skulle sparkat Peter Wahlbäck i ändan med sin humor, vilken dag i veckan som helst och två gånger om på sabbaten, åtminstone tror jag det). Och många kristna tycks tro att humor är något som andra kan ha, men som vi inte ska syssla med.

Vi hade en kristen humorfestival – Comedy Zone – i slutet av mars. Eller kristen och kristen, det var en humorfestival med kristna komiker, men kristen tro var knappast någon förutsättning för publiken. Omkring två tredjedelar av de som kom var inte heller troende utan bara studenter som ville gå ut och göra något kul.

Zonen skulle den här gången löpa över en hel helg – fredag kväll till söndag lunch – och det skulle bli två föreställningar. En show i Immanuelskyrkan och en på studentkårens egna ställe, Kajplats 305. Över 2200 personer hade fått flyers i händerna och det fanns omkring 450 sittplatser.

I början av mars, med några veckor kvar till Zonen, skrev tidningen Dagen en artikel. Man följde upp med webbomröstningsfrågan "Skrattas det för lite i kyrkan?". Debatten kom snart att handla om "är det rätt att använda humor i kyrkan" och rann snabbt över alla breddar och fördes därefter både på Dagens hemsida, på flera kristna diskussionsforum på nätet, på Dagens insändarsida, i kretsen omkring stand-up.se och på flera andra fronter.

Artikeln och den påföljande debatten ledde en del inom kristenheten att skriva några ganska bryska mail. Under loppet av två dagar, den 4 och 5 mars, 2004, översvämmades mailboxen av vad som närmast var att betrakta som hatmail:

"Mackan

Vi skall bedja för dig att du blir befriad ifrån att uppträda såsom ståuppkomiker eller dyligt, och kommer in i Guds fulla vilja med ditt liv istället för att syssla med sådant Världsligt dravel som att syssla med det som Världens barn har att bjuda på istället för att vara själavinnare så sysslar man med Världsligt surrugat etc.
Tänk att dem som skall vara kristna kan syssla med Världsliga och Ogudaktiga ting som bl.a. komik, clownerier, pop, rock, Världsliga sånger och musik etc."

Ett annat mail, undertecknat av en pastor inom Pingströrelsen, hade rubriken "Världens intrång i församlingen!" och visste att berätta:

"Jag har aldrig sett att Jesus skämtar då jag läser Guds Ord. Däremot fröjdade han sig och kände glädje inför Fadern och hans makt.

Det är en viss skillnad. Frågan är: skall vi ägna oss åt humor och skämt i församlingen? Jag skulle vilja svara att livet är alltför allvarligt och svårt för att vi skall gå in för att skämta. Tänk om det kommer in en människa i kyrkan som dignar under bördor och bekymmer. Att hålla på med skämt och gyckel skulle vara som att hälla syra i öppna sår för den människan.

Därmed behöver vi inte vara humorlösa i Guds församling. En bra berättelse med ett stänk av humor kan ibland belysa en allvarlig sak på ett genialiskt sätt. Men det skall komma på rätt plats. Det är en stor skillnad på det och att skämta.

Jag ryser då jag hör att vi skall ha en s.k. comedy zon festival i en kyrka. Världen håller på att gå under och där sitter man och underhåller sig med skämt och gyckel.

Jag storknar!"

Jag blev naturligtvis ledsen för de här breven (detta är ju alltså bara två av ganska många) – inte så mycket för kritiken, den var så onyanserad och felaktig att jag inte behövde bry mig speciellt mycket, utan för vilken bild av Gud som brevskrivarna visade på.

Den Gud jag kände och den Jesus jag läst om hade humor. Han säger "Det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik man att komma in i himlen". En ganska drastisk och kul bild, tycker jag. Eller den där om den hjälpsamma killen som gärna rättar andras fel, som ser stickan i sin broders öga, men missar bjälken i sitt eget... En kul kille.

Den brevskrivaren som skrev "Tänk om det kommer in en människa i kyrkan som dignar under bördor och bekymmer. Att hålla på med skämt och gyckel skulle vara som att hälla syra i öppna sår för den människan" kunde mycket väl försökt ge ett gott råd, i all välmening. Kanske var det till och med grundat i något självupplevt.

Å andra sidan hade vi som stod bakom Zonen helt andra erfarenheter – människor som var sorgsna verkade må bra av att få skratta. Själva skrattet verkade faktiskt helande. Det gjorde det hotfulla och hopplösa i livet lite mindre. Lite mindre farligt. Lite mer uddlöst.

Under julen och adventstiden får vi möjlighet att kanske damma av vår Bibel eller lyssna till julevangeliet på radion. Och vi kan på nytt få höra vad ängeln sade till herdarna "Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket." Vi får tänka lite speciellt på att faktiskt rå om varandra. Att visa varandra uppskattning. Att glädjas tillsammans.

Och vare sig vi tror på berättelsen om krubban eller inte, kan vi skänka en tanke till dem som sitter utan glädje i sina hem. Och väntar på bönesvar att jag ska upphöra med ståuppkomiken.

De lär få vänta.

God Jul!

Skriven av: Mackan Andersson
Publicerad: 2004-12-06