Alla som försörjer sig som ståuppkomiker vet att det kan vara ganska stor skillnad att uppträda för en klubbpublik och en publik på ett företagsevenemang. Här går Micke Larsson genom allt det där som kan vara bra att känna till.

Som komiker kan man få uppträda i mässhallar, på ishockey-matcher och en massa andra sammanhang, men de två vanligaste arbetsplatserna är comedyklubbar och företagsevenemang. Vilket man föredrar är en smaksak, men skillnaderna är stora.

När man jobbar på en klubb vet man (förhoppningsvis) att förutsättningarna beträffande ljud och ljus är optimala. Man blir antagligen presenterad av en konferencier som med största sannolikhet vet vad man heter. Har man uppträtt där förut vet man dessutom ställets egenheter som till exempel att bordet närmast entrén inte har fri sikt mot scenen, så de som sitter där kommer flytta sig till baren just när jag drar mitt första skämt.

Jobbar man på en firmafest kan man komma dit och upptäcka att scenen i själva verket är ett bord som man får klättra upp på med livet som insats. Det finns ingen spotlight där och bordet är placerat i lokalens mörkaste vrå femton meter ifrån publiken. När man trodde att förutsättningarna inte kunde bli sämre får man reda på att arrangören utgått från att den rad i kontraktet som säger att kunden ska tillhandahålla en fungerande ljudanläggning bara var någon slags rekommendation. ”Tyvärr hittade vi ingen mikrofon, men vi är jättetysta, så det ska säkert gå bra ändå.”

Är man övertydlig vid bokningstillfället slipper man vanligen de värsta avarterna. Även om bokaren garanterar att han förklarat allting för kunden insisterar jag alltid på att få tala med kunden själv också. Det är inte heller någon garanti, men då vet jag att kunden informerats om hur man når bästa möjliga förutsättningar till en lyckad kväll. Resten är utom min kontroll. Både en och två gånger har jag tillsammans med arrangören staplat stolar eller flyttat en scen för att bättra på oddsen, men eftersom jag inte är MacGyver kan jag inte tillverka en egen ljudanläggning av två plastmuggar och en gummisnodd.

Fast nu låter det kanske som att företagsjobben bara innebär nackdelar och fler osäkerhetsmoment och så är det inte. Ska jag exempelvis uppträda för personalen på sjukhuset i Årjäng vet jag en hel del om publiken flera veckor i förväg. Jag vet ålderssammansättningen och den ungefärliga könsfördelningen. Jag vet att många av dem bor i Årjäng, men att några förmodligen pendlar från Karlstad, Säffle och Arvika. Jag vet att det bara är några mil till Norge och att vårdpersonalen har högre löner där.

Å andra sidan gör bristen på spridning i publiken att jag måste vara mer noggrann med valet av material. Om publiken är av spridda åldrar och bakgrunder är det alltid (nej ok, inte riktigt alltid) någon som fattar skämtet, men om ALLA är 45-50, ALLA jobbar i vården och ALLA bor i Värmland innebär det att en del av det jag vanligtvis pratar om skulle INGEN skratta igenkännande åt.

Jobbar jag på en klubb vet jag ingenting om publiken. I bästa fall har något stort sällskap bokat bord och då kan jag få höra var de jobbar eller att de firar morbror Yngves femtioårsdag. Men det får jag veta strax innan jag går upp på scen och kan kanske damma av något gammalt passande skämt eller improvisera ihop något skojigt, men det blir ju inte de där uttänkta grejerna som jag kan få till genom att surfa runt på Årjängs kommuns hemsida.

Mitt jobb underlättas av att folk vet vad ståuppkomik är och hur det går till. Klubbpubliken har i de flesta fall själva valt att gå dit istället för till karaokebaren tvärs över gatan. Många av dem har sett ståuppkomik förut och vet att man får skratta och applådera (det kan tyckas självklart, men är det faktiskt inte). Och om någon gentleman i publiken spårar ur kan jag få hjälp av personalen, eftersom de kan ståuppkomik och förstår att mitt arbete blir bättre om berörda fyllo tystas ner eller – om situation så kräver – avvisas. Eller allra helst inte släpps in överhuvudtaget.

Så vilket är bäst då - klubb eller företag? Jag vet inte. Går giget bra, så är det roligt varhelst man befinner sig och då gör det inget att man har fått stå och balansera på ett bord de senaste fyrtio minuterna och att artistlogen är en skrubb med en potatissäck där man fått lägga ifrån sig sina ytterkläder.

Fast när räkningarna ska betalas i slutet av månaden måste man ta in i beräkningen att de där ”potatissäcksjobben” var de som betalade bäst, men det är en helt annan artikel...

Skriven av: Micke Larsson
Publicerad: 2004-11-05