En tydlig internationell trend är att fler och fler ståuppkomiker använder sig av kroppen som redskap för att göra sin comedy mer visuell. Lasse Nilsen, ståuppkomiker och före detta mimare, har tittat närmare på fenomenet.

Jag pratade med en person som hävdade att stand-up comedy är en scenkonst som består av ett gäng talking heads och att det var tråkigt att se på:

- "Man kan lika gärna köpa en CD."

Eh... Nej. De senaste åren har allt fler komiker börjat använda kroppen som uttrycksmedel för att få fram eller understryka ett skämt. Givetvis handlar stand-up mest om att skriva sitt material och verbalt leverera skämten, men den gör sig mindre bra i stereon nu än för fem år sedan.

Ofta kan man till och med stryka en punchline och ersätta den med en blick, en vridning på huvudet eller bara med en axelryckning och på det sättet lämna över skämtet till publiken som skapar sin egen bild av situationen. Det roliga är att det inte bara är miner och grimaser som komikerna använder sig mer av, utan verkligt kroppsspråk med hela kroppen.

Man behöver inte ha någon utbildning i dans eller mim för att kunna använda kroppen i stand-up. Det som krävs är en inlevelse som gör att man ser det som man vill att publiken ska se. Eddie Izzard, som räknas som en av dom mest fysiska komikerna, är ganska dålig på mim och rörelse. Rent tekniskt. Men det han vill visa med kroppen undgår ingen.

Men det är klart att det kan ju gå till överdrift också. Lee Evans är en stor komiker men när man ser hans stand-up blir man trött efter fem minuters tittande. Det går lite för snabbt och är inte alltid klockrent visuellt. Dessutm pratar han lika snabbt som han rör sig. Kroppsspråket är som musiken - det funkar inte utan pauser. Det är en avägning man får göra.

Inom teatern har man länge satt upp föreställningar med en person som spelar fem, tio eller femton olika roller själv. I stand-up gör en del komiker samma sak. En kort liten enmanssketch där man spelar olika roller (oftast två). I stället för att man gör det gamla vanliga; upplägg - punchline, så låter man rollerna sköta det hela medan man själv som komiker kan "stå vid sidan av" och kommentera det som rollerna gör. Izzard är en mästare på det här.

Stilblandning hör till vår tid. Det har tagit varje konstform lång tid att utvecklas. Oftast har man haft strikta regler för vad som är t ex dans, teater och så vidare. Stand-up är inget undantag men till skillnad från många andra scenkonster så finns det en enorm frihet inom stand-up att blanda in olika artistiska färdigheter. Det enda som är viktigt är att det är roligt... men inte ens det är nödvändigt, åtminstone inte hela tiden. Bill Hicks är ett bra exempel på det.

I Sverige har vi några komiker som använder kroppen mycket i sin stand-up: Tobias Persson, Thomas Järvheden, Özz Nûjen och Lasse Karlsson. Komiker med mycket bra material men det skulle på något sätt ändå vara en halv upplevelse att "bara" höra det. Lyssna på en CD med Izzard och se sen en video med honom så märks skillnaden. Men visst, ingen regel utan undantag, komiker som Bill Hicks, Chris Rock och George Carlin funkar bra utan bild.

Men stand-up comedy ska ses live, så är det bara. Även komiker som inte medvetet använder kroppen som uttrycksmedel pratar ändå med den: Magnus Betner rör sig inte mycket på scenen och har ofta ena handen i fickan men med sin stil understryker han ändå sin attityd och det ger den helhetsbild av komikern som behövs för att man riktigt ska förstå vad det handlar om.

Så skippa två av ölen i helgen och lägg dom pengarna på en stand-up biljett i stället. Jag lovar att det blir en rolig kväll, inte minst visuellt. Vi ses.

Skriven av: Lasse Nilsen
Publicerad: 2004-10-05