Vad händer i huvudet på komikern när han sitter och väntar på att få göra entré? Håkan Jäder har mer än en gång fastnat framför sin spegelbild. Hur var det meningen att livet skulle bli, och hur blev det? Läs Håkans tankar om tidens gång.

Jag sitter i logen till Restaurang Norra Brunn. Det är lite mindre en en timme till showtime. Jag är ensam, de andra artisterna har inte kommit ännu.

Jag går ut i köket och hämtar en kopp kaffe, gläntar på dörren ut till restaurangen, volymen har höjts ett par snäpp sen jag kom för en halvtimme sedan. Kollar om det finns några potentiella  stökpällar, och det gör det, vid ett bord rätt nära scenen sitter ett gäng gubbar som redan har nått en rätt hög berusningsgrad, kan bli jobbiga längre fram.

Återvänder med mitt kaffe till logen, tar fram mina papper och börjar lägga upp ritningarna. På väggen finns en spegel, den går från golv till tak, jag slänger en blick på mig själv, en medelålders man som sitter i en stol, glasögonen längst ut på den lite för stora näsan.

Håret kan inte längre helt dölja den begynnande flinten, vikarna i pannan blir allt djupare, ingen risk för grundstötning där inte. Försöker att återvända till mina papper men får all svårare att koncentrera mig, blicken hoppar som av sig självt tillbaka till mannen där i spegeln.

Jag ser på hans händer, inte längre dom smidiga verktyg dom en gång var. Som för 30 år sedan lät sanden från Copacabana strila mellan fingrarna. Eller som kraftfullt och elegant plockade ner en hörna i motvinden på Stadshagens IP. Vad mycket ens händer har varit med om genom åren tänker jag. Vad mycket dom har fått stå ut med.

Mycket kul också givetvis, men oj vad mycket skit dom fått göra. Varierande sysslor visserligen, ibland knutna i vrede och vanmakt, ibland smekandes lena länder. Vigselringen skymtar där på ena handen.

"En gång satt det en annan där. En gång hade jag en annan kär."

"Du är poet du", säger jag till mannen i spegeln, men han drar inte ens på munnen. Han bara sitter där, nästan som förhäxad av sin egen bild. Visst, nu minns jag,  jag har varit med om det här förut, inte ofta men jag vet att det har hänt minst ett par gånger tidigare. Att jag har fastnat i ett möte med mig själv. Nästan blivit fastnaglad framför min egen bild.

Det där är på gott och ont, jag kan dels känna någon slags ömhet för typen där på andra sidan, men oftast blir jag nog mest förfärad över vad tiden gör med våra kroppar och utseenden.

"Det viktiga är inte hur man ser ut, det är hur man känner sig", säger en del "Bror Duktigtyper", o visst, det ligger väl nåt i det, men det är hur som helst ganska vemodigt att konstatera hur skalet skrumpnar om ni förstår vad jag menar.

Ibland brukar jag fundera över vad jag, den jag är nu, skulle ha tyckt om den yngre upplagan av mig själv. Skulle jag kunna känna någon slags respekt för den finniga 15-åriga Håkan, skulle jag öppna dörren och släppa in honom om han stod utanför i regnet?

Eller den politiskt tvärsäkra 20-åringen? Vad skulle jag snackat om, om jag hamnade bredvid den 30-åriga versionen av Jäder,  på någon middagsbjudning? Skulle jag ha tyckt om dessa yngre Jädrar? Jag hoppas jag skulle det.

Nu tycker jag att mannen i logen ser rätt ledsen ut, uppgiven på nåt sätt. Snart skall han än en gång stå där ute på scenen, försöka att få folk att skratta och må bra.

Han vet att chansen att lyckas är hyfsat stor, det har gått rätt bra sista tiden, men han vet också att denna konstform rätt mycket kan liknas vid sport, en hockey eller fotbollsmatch, man vet aldrig hur det skall sluta, och att det största misstaget man kan göra att vara styv i korken, att underskatta sin motståndare. Om nu publiken kan kallas motståndare.

Men det är fortfarande gott om tid, det är en halvtimme kvar, så jag unnar mig att stanna kvar där med killen i spegeln. Det är lustigt, trots att jag är så här gammal, 53 år, så kommer jag ibland på mig att undra över när livet egentligen skall börja. Vad skall jag bli när jag blir stor, liksom?

När jag då inser att jag redan är långt inne i andra halvlek blir jag rätt förfärad. Ja men... vänta lite nu, har jag lust att ropa, fast till vem vet jag inte.

Jag är 53, har fem barn, gift två gånger, varit ägare till hus flera gånger, till bilar ännu flera. När jag staplar upp det så där får jag också lust att ropa: "Nej lägg av, det där är inte jag, det är någon annan!"

Det är inte jag, för mitt liv har precis börjat.  Det är fortfarande i matchens första minut. Mitt liv är ju som välkomstbålen till festen. Det är som incheckningen på Arlanda. Min resa skall ju just börja.

Mannen i spegeln ger mig ett bekymrat ögonkast, sen resar han sig upp, samlar ihop sina papper, tar av glasögonen. Sen ler han mot mig, "kom igen nu kompis" tycks han mena, "nu kör vi"!

Visst, tänker jag, han har väl rätt, nu går jag ut och tar dom, rätt upp o ner. Å det där att man inte är äldre än man känner sig. Det är ju faktiskt rätt kloka ord.

Skriven av: Håkan Jäder
Publicerad: 2004-09-01