Varje månad utser stand-up.se månadens komiker. Utmärkelsen går till en person som skimrar extra mycket just nu, någon som lyckas skapa en magisk atmosfär från scenen. I augusti går utmärkelsen till mångkonstnären Thomas Oredsson.

Du får utmärkelsen för att du med värme och närvaro i dina föreställningar skapar en här-och-nu känsla som får den mest svårflörtade publik att smälta.

Åhh gud! (skrattar) Det är så det ska vara!

Du har flera olika yrken – komiker, skådespelare, regissör. Har du någonsin planerat din karriär eller har det bara blivit så?

Det har nog i huvudsak blivit så. Jag har kört med vad jag ibland kallar för lustprincipen. Jag har gjort det som känt roligast hela tiden. Det här skulle jag vilja pröva! Och så har det blivit så att jag har kunnat pröva det.

Jag var först skådespelare. Och så var det så att man kunde styra över livet lite lättare och få ut mer av yrket om man fick möjlighet att regissera. Det gjorde det lättare att kombinera yrkesliv och familjeliv. Som skådespelare är man ju... Man är ett hjon helt enkelt i stor utsträckning. Det är svårt att kombinera med att vara pappa.

Ståuppkomiken kom ur att jag flyttade tillbaka till Stockholm och började jobba med cabareter tillsammans med Adde Malmberg, Lasse Tennander och Johan Schildt. Förutom sketcherna blev det en väldig massa monologer. Och i monologerna utvecklades en slags improvisationsform.

Adde Malmberg, Jonas Hallberg och Bertil Goldberg hade pratat om att dra igång stand-up comedyn i Sverige och Adde frågade mig om jag kunde hjälpa till. Jag ordnade en möteslokal och så höll vi ett första möte. Jag tror det var hösten 1988.

När jag hade hållit på med stand-up i 2 år på deltid hamnade jag som teaterchef i Örebro. Återigen lustprincipen! Och där var jag faktiskt nästan i 8 år. Men jag jobbade rätt mycket som ståuppkomiker också.

Vad har du för mål idag?

Målen är att ha så roligt som möjligt och kunna leva på det. För första gången sedan jag började så har jag tänkt att i höst ska jag bara ägna mig åt stand-up och tacka nej till teaterjobb. Men så fick jag ett filmerbjudande för 3 veckor sedan. Och då hade jag inte tillräckligt mycket is i magen för att tacka nej. Det ska göras 6 stycken filmer på Håkan Nessers detektiv Van Veeteren med Sven Wollter i huvudrollen och jag ska göra en av poliserna.

Många komiker föredrar en viss typ av publik, till exempel lite yngre, lite äldre eller fler kvinnor än män. Spelar det någon roll?

Nej, det spelar absolut ingen roll. Ofta har man som komiker en hel del förutfattade meningar. Nu har jag hållit på så pass länge att jag inte känner någon oro... Eller inte en sådan där överdriven oro i alla fall. Oro känner man ju alltid. Är det någon som kommer att tycka att jag är rolig överhuvudtaget? Den tanken tror jag föresvävar nästan alla komiker! (skrattar) Det är vissa publikkonstellationer som lite lättare att underhålla än andra. Men stand-up comedy är i grunden en underhållningsform som ska kunna anpassas efter förutsättningarna.

Vad gör man när publiken inte skrattar?

Man måste ändra infallsvinkel. Man måste jävligt snabbt gå igenom – På vilket sätt kan de ha uppfattat mig? Har jag inte presenterat mig? Fattar de inte vem jag är? Tror de att jag är en dryg jävla stockholmare som åker omkring i en stor Chevrolet och bara tjänar pengar? Ibland kan man av rutin, trötthet eller slarv hoppa över de där viktiga, viktiga, viktiga första minuterarna och då spelar det ingen roll. Då vill de inte lyssna.

Du och Adde Malmberg är de i Sverige som är mest förknippade med att lära upp nya komiker. Varför tar du dig tid?

Därför att det är så jävla roligt! Därför att det känns viktigt! Det låter lite pretentiöst kanske men många av dem som börjar nu börjar väldigt långt fram i karriären. Man har sett "Släng dig i Brunnen" och en massa filmer med Eddie Izzard. Man har sett slutresultatet, när det är färdigt. Men man har inte sett alla otroligt många misslyckanden som är på vägen.

För att orka misslyckas måste man veta att det ingår. Det finns ingen annan konstform som är så totalt oskyddad. Alla slår ihjäl sig! Och att slå ihjäl sig betyder att dö.

Men det går att överleva genom att vara förberedd. Det tror jag att man kan bli i en skyddad kurs. Man får en liten krockkudde inbyggd. Man vet att det här har hänt även Lennie Norman, Eddie Izzard och Robin Williams.

Slutligen, vad gör du i höst förutom att spela polis?

Något som jag ser fram mot väldigt mycket är den 6 november på Norra Brunn. Då är det på dagen 15 år sedan jag stod där för första gången. Jag fått det fantastiskt generösa erbjudandet att denna kväll är min, jag får göra vad jag vill. Jag har inte bestämt mig ännu för om jag ska bjuda in gäster eller om jag ska köra hela kvällen alldeles egoistiskt själv! (skrattar)

Intervju: Jonas Ljung
Publicerad: 2004-08-01