En gång i månaden äntrar några av Sveriges komiker scenen på Norra Brunn för att utan hjälm prova helt nytt material i "Testpiloterna". Micke Larsson lämnar här en förstahandsrapport om hur det känns att slänga sig utför stupet.

Jag ringer och bokar in mig på Testpiloterna. Det är ett projekt som hållit på några år nu och går ut på att komiker en gång i månaden testar helt nyskrivet material på Norra Brunn. Jag har ingenting klart, men det är ju flera veckor kvar så det löser sig. Sedan ringer en bokare och frågar om jag kan åka till Strängnäs kvällen innan och det går ju bra. Via hemsidan får jag en bokningsförfrågan om att underhålla en idrottsförening i Västerhaninge samma vecka och det vill jag också gärna göra. Problemet är att den där testpilotskvällen hamnar allt längre ner på att-göra-listan och till slut är det bråttom. Det blir det nämligen alltid. Natten innan, på väg hem i bilen från Strängnäs, har jag fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag ska prata om.

19.30 anländer jag till Norra Brunn. I köket finner jag några spända humorister som ser allt annat än glada ut. En del vankar av och an medan andra skissar lite på sina anteckningar. Mina beslut är tagna, jag vet på ett ungefär vad jag ska ta upp. Om jag valt rätt får jag aldrig veta säkert, men så får det bli.

Precis som fotbollsspelare och slöjdlärare har alla komiker olika arbetssätt. Jag skriver långsamt. Därmed inte sagt att jag är slö, snarare noggrann. Jag samlar skämt i små lådor i min datamaskin och ibland (vanligen när två eller flera skämt går att koppla samman) försöker jag sätta ihop en standup-rutin.

En rutin (från engelskans routine) är enkelt uttryckt ett antal skämt på samma tema. Det kan gälla nazistiska frisörer, biljard eller vad som helst. En rutin kan vara allt från en halv minut till en halvtimme.

Så när två eller flera skämt har någon slags koppling börjar jag aktivt leta efter mer material i ämnet. Denna process kan pågå i flera månader. Internet är en vanlig kunskapskälla, men beroende på vad saken gäller letar jag i bekantskapskretsen, intervjuar släktingar eller tittar på TV.

Säg att man t.ex. vill skriva om rusningstrafik. Det finns väl inget kul att göra av det? Klart det gör! Folk beter sig väldigt underligt, och i bästa fall roligt, i bilköer. Som att en del bilförare inte har fattat att fönstren i deras bil också går att titta in genom och därför kan göra de mest fantastiska saker - prova grimascher framför backspegeln eller sjunga opera till bilstereokomp. I Sydeuropa står trafiken still och alla tutar hela tiden, i Sverige kallas det för bilbingo.

Alla har sett bilködårarna. En del av oss är bilködårar. Det som skiljer komiker från andra trafikanter är att vi registrerar och antecknar andra bilisters beteende. Sedan frågar vi våra vänner om de sett något konstigt i kön på väg hem i rusningstrafiken någon av de 2 718 dagar de legat i bilkö. Det har de. I detta ämne har vännerna klart bättre koll än jag själv, som endast i undantagsfall sitter fast i rusningstrafiken.

Fast man ska inte heller underskatta lögnen. Allt man säger på scen behöver ju inte vara sant. Bara det låter rimligt eller sannolikt kan man låta fantasin flöda. Och vips har vi några minuters ståuppkomikmaterial. Ibland innebär detta forskningsarbete att vi blir lite allmänbildade också.

Tillbaka i köket har klockan blivit 20.00 och det är dags för ett tiotal toknervösa komiker att gå ut i restaurangen. När jag började med stand-up hade jag scenskräck. Från början var jag livrädd varje gång, sedan för det mesta och efter något år endast i undantagsfall. Jag hade stått på scen förut, men ingenting går att jämföra med ståuppkomik. Numera har jag hundratals knep för att slappna av på scenen, framförallt bygger säkerheten på att jag alltid kan falla tillbaka på bra skämt som funkar nästan jämt. Men på Testpiloterna har jag inget "säkert" material att ta till. Linan är nästan lika slak som när jag började för fem år sedan. Då var adrenalinkicken obehaglig, sedan blev den alltmer njutbar. Och sällsynt. Men på Testpiloterna får jag återigen träffa Kick, Ångest och Hjärtklappning.

En konferencier inleder med några minuters gammalt beprövat material och sedan går komikerna upp en efter en. Någon bombar fullständigt. Ett par dåliga upplägg och taskig timing får publiken att tvivla på att det är så kul. Det märker komikern och då börjar han också fundera över kvaliteten på humorn, svetten rinner i pannan och det är i praktiken kört.

Nästa komiker får publiken att hänga med hela resan och sju applåder senare lämnar han över micken till nästa nervvrak och så håller det på.

De flesta av oss hamnar någonstans mittemellan himmel och helvete. Några grejer går bättre än väntat, annat sämre. Vi går hem, vi skriver om, byter plats på skämten, lägger till ett par nya och testar hela rutinen på "vanlig" publik.

Publiken beger sig också hemåt, förhoppningsvis lite gladare och fortfarande okunniga om hur nervösa vi var i köket och hur vi dessförinnan suttit på caféer, hemma vid våra datorer och på bussen och skapat komik. Allt för att till slut stå på scenen och avslappat säga: "På vägen hit hände en rolig grej..."

Skriven av: Micke Larsson
Publicerad: 2004-06-01