Hur kommer det sig att man väljer att arbeta som ståuppkomiker, ett av Sveriges kanske ovanligaste yrken? Ann Westin har funderat på varför det blev som det blev. Kanske var karriärsvalet klart redan med "Tanten med chokladbyxorna"?

Första gången jag blev medveten om min komiska ådra var när jag i första klass fick chansen att göra något på Roliga timmen. Jag kommer ihåg hur jag övade hemma. Jag fick tag i mammas mörkbruna mamelucker och vips så föddes pjäsen "Tanten med chokladbyxorna".

Är den färdig snart? Nu tror jag nog att den är färdig. Nu får den lov att vara färdig, sa fröken med bestämd röst medan jag fortsatte att springa ut och in i en liten garderob i klassrummet, vilt skrikande och ramlande. Jag var ju tanten med chokladbyxorna. Klasskamraterna skrattade, vilken härlig känsla. Jag fick aldrig nog. Jag förstod snabbt att det här var min grej.

Hela skoltiden älskade jag att få mina kamrater att skratta. Det var ett sätt att bli omtyckt. Jag hittade på olika sketcher om Selma och lille Fridolf som jag sett på film, imiterade Tage Erlander och Gunnar Sträng (Sveriges statsminister och finansminister under 60-talet) och en känd dirigent vid namn Celibidache m fl.

De bästa jag visste var att hitta på saker i stunden, att improvisera. När mina klasskamrater hade tråkigt kunde de be läraren att jag skulle gå upp och göra något. Det var inte alltid så kul och ibland fick de tjata på mig.
- Snälla, snälla!
- Hon vill bli krusad.
- Okej då, sa jag och äntrade scenen eller rättare sagt, gick fram till katedern. Sedan blev det full fart.

Sista året i grundskolan gjorde jag en show där jag hade så gott som alla roller själv, delvis på grund av att alla andra som skulle vara med hade hoppat av. De gillade inte den demoniska regissören som bestämde allt.

Senare när jag flyttat hemifrån fick jag ett brev från min gamla rektor som bl a skrev; att se dig förvandlas från en blyg liten flicka till full sjöman på några minuter var något av det roligaste jag sett under min skoltid.

Mina idoler var Hasse å Tage, Victor Borge, Monty Pyton och Lucille Ball.

I hela mitt liv har jag tyckt om att få människor att skratta var jag än har arbetat, vilka sammanhang jag än varit med i så har det varit en drivkraft hos mig. Ibland bara för att lätta upp stämningen i personalrummet på sjukhuset, när det varit tungt. Idag är jag ståuppkomiker på heltid.

Jag har ibland fått frågan om man kan lära sig att bli rolig. Jag tror inte det. De komiker jag har pratat med har liksom jag känt att de haft den där komiska ådran i sig sedan man var liten. Däremot tror jag att man kan utveckla sin komik.

Mitt yrkesval ligger inte i släkten, min mamma var hemmafru, pappa var yrkesmilitär inom flyget och mina syskon har gjort andra yrkesval. Om min dotter som nu är sexton kommer att ägna sig åt komik har jag ingen aning om.

Varför väljer man att bli komiker som yrke? En del nöjer sig med att skoja inför kompisar och på fester medan vissa av oss vill stå inför helt främmande människor på krogar och klubbar och göra något av det svåraste som finns, att få folk att skratta.

Jag vet inte varför mina kollegor valt att ägna sig åt komik men jag tror att det primära vi har gemensamt är att bli bekräftade, få en kick, bli hög.

Skriven av: Ann Westin
Publicerad: 2004-06-01