Så här var det...

Svensk ståupp föddes i slutet av 80-talet och är idag en viktig byggsten i svenskt nöjesliv. Men hur gick det egentligen till, hur började det? Mackan Andersson gör här ett försök att sammanfatta ett stycke nutidshistorina.

När jag gjorde mitt första framträdande, hösten 2000 var genren redan tonåring. Den svenska ståuppkomiken föddes redan 1988, i och med formandet av SUCK - Stand Up Comedy Klubben. SUCK var ifrån början en sammanslutning av komiker men senare togs namnet över av ett bokningsbolag som en av de tre ur-suckarna hade startat.

En del som varit med hela tiden vill ibland tidigarelägga födelsen till två år tidigare, då en känd svensk nöjeskrog hade en tävling i ståuppkomik, där man försökte lansera genren. Problemet var att den enda ståuppkomik man hade erfarenhet av var den engelska eller amerikanska. Båda dessa kusiner bygger i större utsträckning på interaktivitet (läs: häckling och hån) ifrån publiken än dess svenska motsvarighet, så när man upplevde att den svenska publiken var lite trög, såg man till att alla fick röda skumgummibollar vid biljettköpet (jo, detta är helt sant) som man kunde kasta på komikern, i stället för att säga något förmodat häcklande.

Jag antar att man inte behöver någon större fantasi för att räkna ut vad som hände. Folk hade betalat inträde, fått två bollar, ätit mat med sås och druckit öl till. Allteftersom kvällen led kände nog många att man ville ha valuta för sina pengar och faktiskt få slänga sina bollar. I förekommande fall också doppade i sås, öl, vin eller vad det nu kunde vara. När bollarna tagit slut övergick man till drinktillbehör som citronskivor och liknande. Kort sagt – det var cirkus.

Antagligen innebar dessutom detta att en hel massa komiker aldrig kom igång på allvar. Man gav det en chans, men bestämde sig sedan snabbt för att det inte var värt kostnaden.

Ett par år senare, då SUCK drog igång på Westermans i Gamla Stan så fanns inga bollar med i bilden och genren fick den chans den behövde för att etablera sig. Under de första åren på 90-talet växte fenomenet så att snart sagt varje stadshotell i hela Sverige skulle köra comedy. Det fanns inte komiker så att det räckte. Bokningsbolagen låg på i princip alla kändisar i Sverige att testa och utforska detta nya, om inte annat så att man skulle ha någon att skicka till typ Statt i Skara mot procent på dörrintäkterna.

Den första ordentliga vågen var över omkring -95, och få som kommit in senare har egentligen slagit igenom i några breda lager. Dels på grund av att TV slutade göra program om ståuppkomik, och dels för att branschen hittade sina former, sina normer, sina hjältar och hjältinnor, halvgudar och ramar. Genren som sådan "satte sig". Den komik som idag förs fram på Sveriges ståupp-scener är betydligt mer likriktad – inte i innehåll, men till formen – än den som kom till i slutet av 80-talet och början av 90-talet. På gott och ont.

En del gamla revystofiler hävdar med bestämdhet att de hållit på med ståuppkomik hela livet – "Fast när jaaag började, hade det inget namn. Det var först senare man fick veta att det hette ståuppkomik". Jag är ledsen grabben, men det är skitsnack. Det du gjorde då, och som du antagligen fortfarande gör, är revymonolog. Möjligen en vass satirisk revymonolog, men fortfarande ett nummer. Du har inte fattat skillnaden mellan en monolog och en dialog där endast en talar. För DET är ståuppkomik. Publiken är direktadresserad. Vi har ett samtal. Det sker i realtid. HÄR och NU. Det är ståuppkomikens styrka.

Och svaghet. För det gör det svårt för en kritiker att recensera en föreställning. En genre där samma komiker gör samtliga sina hundra gig på ett år – helt olika. Det beror på publiken. På de andra komikerna. På vad som har hänt i veckan, på vägen till klubben eller sker i samhället i stort den här månaden. Allt det här har gjort att recensenter har undvikit att skriva om comedy. Och reportrar. När nyhetsvärdet omkring fenomenet som sådant dog ut omkring -95 dog också all mediabevakning.

Jag kom som sagt upp på scenen för första gången hösten 2000. Oktober. Malmö Comedy Klubb, som då låg på anrika HIPP i Malmö. Jag hade då ingen överdriven önskan att bli komiker. Jag var Fältsergeant inom Frälsningsarmén och ville egentligen lära mig predika roligare. Min församling i Lund var så uttråkade på söndagarna att flera satt och sov i bänkarna. Det var alltså deras odödliga själar det handlade om, i första hand.

Men att gå upp på scen, för första gången, med allas koncentration riktad på bara dig – och få dem att skratta... Det är ett gift. Mer värt än guld. Det var att förlora oskulden. Och Gud själv satt i publiken.

Skrattet rinner som vatten – starkt och dånande som ett vattenfall, men omöjligt att spara i frysen till den dag du tror att det behövs bättre. Skrattet kommer inte portionsförpackat. Det är HÄR och NU som komiken – och skrattet – uppkommer.

Skriven av: Mackan Andersson
Publicerad: 2004-04-01