Jonas Ljung är inte bara ståuppkomiker, trollkarl och initiativtagere till stand-up.se. Numera är han globertrotter också! Läs hans reseskildring från New York och den stand-up comedy workshop han gick där i slutet av januari.

- "For the first time ever on a stand-up comedy stage, give a big hand for Jonas Ljung!"

Vafan! Var jag otydlig när jag berättade för konferencieren att jag arbetar som komiker? Jag kliver upp på den lilla scenen i den intima men ändå rymliga lokalen som utgör Stand-Up NY:s showroom. Jag har under veckan i New York jobbat fram 5 minuter nästan helt nytt material. På engelska. Och under de nya förutsättningarna att jag är svensk i USA. Jag är lugn men definitivt inte avslappnad.

Regissören Steven Rosenfield som har jobbat med mig har bett mig öppna kvällen. Efter mig följer 10 komiker till som ska köra 5 minuter var. Det är en blandning av nybörjare, wanna-be skådespelare och etablerade komiker. En med en omskriven enmansshow "just off Broadway". Kul att Steven vill att jag öppnar men kunde han inte sagt det åtminstone någon dag innan så jag hade fått kräkas i fred?

- "Hi! I’m a Swede! Hurra!"

Det känns som om jag får kontakt direkt. Publiken är vänligt inställd och allt är varmt. Kanske är det bra att de tror att det är min första gång? Och sedan kan jag överraska dem med riktigt bra material? Under veckan i New York har jag inte haft så mycket annat att göra än att just skriva, se och andas stand-up comedy. I brist på annat att göra har jag skrivit om mitt material gång på gång. Och sedan en gång till. Så det är tight. Överarbetat?

- "I love US! You’ve got so many things!"

Med en extremt vänlig och entusiastisk attityd börjar jag försiktigt trasha några amerikanska fenomen. Trots att jag befinner mig i New York som ändå får anses liberalt är jag nervös. Kommer de att acceptera att jag som utlänning är ironisk på deras bekostnad?

Jag levererar första skämtet och får ett jätteskratt. Jag går igång på skrattet. Försöker tygla mig för att inte sväva ut i publiksnack. Om jag går över min tid går en röd lampa på och jag måste avsluta direkt. Och jag vill hinna snacka igenom allt mitt material.

Jag känner mig levande och närvarande. Skämt efter skämt fungerar. Förutom det där med Wayne Newton. Jag borde skippat honom. Och så glömmer jag att köra mitt sista skämt. Fan! Men det gör inget. Jag går av scenen till jubel som knappt vill dö ut. Jag vill flytta till New York. Jag vill göra kvinnorna i publiken med barn. På vägen ner stannar konferencieren mig en sekund med lysande ögon och viskar:

- "You're great man!"

Han tror fortfarande att det var min första gång på scen. Det är ok. Jag vill vara ett underbarn.

Fyra dagar tidigare. Jag försöker leta mig fram till kontoret för "American Comedy Institute" där jag ska gå en 5 dagar lång workshop. När jag börjar närma mig 35th street förändras gatubilden. Utslagna människor, alkisar. De flesta är färgade. Jag känner mig lite för svensk och lite för välklädd för att känna mig bekväm.

Ok, nu är jag alltså framme? Ett hotell? Jag letar mig fram i korridorerna med sunkiga heltäckningsmattor. Det här verkar inte bra. Jag kommer in i ett litet kontor belamrat med skrivbord och datorer. På väggarna hänger anslagstavlor fulla med flyers, tidningsartiklar och tackbrev. En man med ett italienskt utseende som ska gå workshopen är redan där. Han heter Tom och har precis pensionerat sig som tandläkare trots att han bara är i 40-årsåldern. Han är ekonomiskt oberoende och funderar på vad han ska göra med sitt liv. Ståuppkomiker verkar bra.

Vi sätter oss för att kolla på introduktionsvideon som Stevens assistent Allen sätter igång. Det knackar på dörren och in kommer en tredje person som ska se videofilmen idag. Det visar sig vara en brandman från New Orleans som har uppträtt som komiker ett tag.

Från TV:n berättar Steven Rosenfield om grunderna i stand-up comedy. Det känns lite konstigt att sitta på hans kontor och se en video med Steven utan att ha träffat honom. Utbildning på distans. Eller hur man nu ska se det. Han är lugn och metodisk. Allt han säger verkar sant. Jag antecknar så mycket jag hinner. Sen är vi klara för idag. Första riktiga lektionen är i morgon och hålls på en annan adress.

Under veckan går jag och kollar så mycket stand-up comedy som jag hinner. De flesta komiker är fruktansvärt bra. Några är det inte. Jag blir häcklad av en gammal trött komiker som spelar på en synt. Jag hoppas att hans batterier ska ta slut.

Under en vanlig kväll körs 3-5 föreställningar på en klubb. I varje föreställning uppträder 4-10 komiker. Headlinern går på sist men gör 20 minuter som alla andra. De flesta klubbar har en open-mike night. Som inte alls är öppen, eftersom du måste kvalificera dig till den på något sätt. Eller betala.

Jag passar på att göra en open-mike på Glady’s Comedy Room för att dämpa den värsta ångesten inför min föreställning på Stand-Up NY. Under kvällen uppträder över 30 komiker. Jag blir lottad att gå upp först. Det går ok förutom att jag glömmer av vad jag ska säga hela tiden. Några av komikerna är grymt bra. Andra suger. Men alla vill!

Några timmar per dag är det antingen lektion eller privat "writing session" med Steven Rosenfield. Han har en otrolig känsla för vad som faktiskt kommer att funka på scen och kommer hela tiden med förslag på hur manuset kan förbättras.

Lektionerna hålls i en danslokal nära Broadway. En kväll åker jag och Tom svarttaxi dit och blir lurade. Tom betalar eftersom det var hans idé. Och så är han ekonomiskt oberoende. Till varje lektion kommer ungefär 15 komiker men det verkar vara lite olika folk varje gång eftersom flera utbildningar går parallellt.

Under lektionerna uppträder vi med materialet vi fått i läxa och därefter kommenterar Steven. Alla förväntas ha med sig en bandspelare eller ett kassettband för att spela in det egna framförandet och kommentarerna.

New York är en hållplats och ibland slutstation för många av världens komiker som vill bli sedda eller komma vidare. Det innebär att det är ett fruktansvärt kreativt klimat men samtidigt en mördande konkurrens. Att gå en workshop är en bra förberedelse inför sitt första New York gig och samtidigt ett sätt att få en tid på någon av de stora klubbarna. Jag gillade det.

Länk: American Comedy Institute

Skriven av: Jonas Ljung
Publicerat: 2004-04-01