I ståuppkretsar finns en oskriven lag om att inte stjäla andra komikers material och texter. Ove Haugen är ståuppkomiker och krönikör. Läs hans artikel om grova stölder, inspiration och den så svårdefinierade gråzonen däremellan.
FÖR NÅGRA ÅR SEDAN befann jag mig på ett möte i organisationen SUCK. Ämnet som diskuterades var stölder. En icke närvarande komiker beskylldes för att ha stulit text från sina kolleger, känslorna var upprörda och alla var överens om det förkastliga i hans beteende.
– Men är det då en annan sak att sno från utländska kollegor som inte hörs och syns hos den svenska publiken? frågade en av de närvarande.
Som nykomling var jag rädd för att öppna munnen bland de erfarna, självsäkra artisterna, men här dristade jag mig till ett osäkert ja.
Svaret möttes av tystnad innan en rad indignerade röster försäkrade om det förkastliga i att stjäla överhuvudtaget. Jag fick känslan av att mitt ja direkt fick de andra att vilja hämta sina obevakade jackor i gardroben. Jag blev en sådan som tycker det är okej att stjäla när man inte riskerar att upptäckas. Min smygkriminella läggning gjorde mig ännu mer förtappad än den öppet skrupulösa brottslingen: "Det är ingen som tycker illa om kannibaler." sa en gång Lenny Bruce. "Dom erkänner åtminstone öppet vad dom har för sej: ’Vi käkar upp folk, för det tycker vi är gott.’ Det är hycklare vi hatar."
DET VAR DOCK ett mer komplext motiv som dolde sig bakom mitt jakande svar. Dels hade jag sett mer än en svensk ståuppkomiker, och även deras föregångare, använda utländska kollegers material. Magnus & Brasses "Verkmästaren i magen" är misstänkt lik vissa scener i Woody Allens film "Allt du skulle vilje veta om sex...", och Brasses monolog om att spela fiol som liten är ett direkt plagiat från Allen.
Dessutom hade jag varit aktiv inom en genre där begreppet stöld är något mer flytande. Jag syftar till poesin, och även musiken, men struntar just nu i postmodernistiska teorier om att allt redan har sagts och att alla nyheter är upprepningar. Den storartade tjuven Evert Taube var verksam medan den förste postmodernisten fortfarande gick i blöjor. Att stöld är ett flytande begrepp betyder helt enkelt att det inte kan avgränsas tydligt mot vad vi kallar inspiration eller lån.
Plagiatet behöver inte ens vara avsiktligt. Man hör eller läser något som faller i glömska, och när det sedan dyker upp ur minnet tror man sig ha hittat en originell tanke. I artonårsåldern kopierade jag själv mer eller mindre medvetet min mentor, den norske poeten Paal-Helge Haugen, som nog snarast blev smickrad över en sådan hängivenhet (Haugen är för övrigt inte en släkting och inte heller har jag stulit hans namn).
ALLTSÅ VAR DET på liknande sätt, i ett elevlärareförhållande, jag uppfattade komikernas stölder av utländskt material, och i viss mån var det också så de försvarade sig. "Brotten" begicks när genren var ny i Sverige. Svenskarna kände sig som tafatta skolbarn utan förmåga att skapa egen komik i klass med Lenny Bruce, för att bara nämna en av ikonerna. Lösningen blev att kopiera.
På det nämnda mötet ansåg man dock att genren nu var så etablerad att alla borde ta sig i kragen och rannsaka sina samveten, men för nybörjaren har egentligen ingenting förändrats. Innan eleven har hittat sin egen röst kommer han alltid, mer eller mindre subtilt, att kopiera läraren. Och i vissa fall även senare. I filmen "De omutbara" finns en scen identisk med den i "Pansarkryssaren Potemkin", där en barnvagn rullar nerför en trappa, och ingen uppfattar detta som annat än en hyllning.
MEN VARFÖR DÅ dessa upprörda känslor? Främst har det att göra med ståuppkomikens oskyddade läge. I den mån man inom andra genrer bråkar om stölder hotas det nästan alltid med rättegångar, ersättningskrav eller indragna upplagor. Det finns emellertid ingen copyright på stand-up, eftersom materialet i regel inte publiceras i bok, på film eller på skiva. Allt som oftast får ståuppkomiker höra sina repliker norpade till en sitcom eller en reklamfilm, eller ännu värre: En norsk komiker blev under en turné utbuad på ort efter ort. Publiken trodde att han stulit sin akt av en kollega som varit där innan. Men i själva verket var det tvärtom, och ingenting kunde göras åt saken.
Det oskyddade läget är med andra ord orsaken till att diskussionen bland komiker alltid förs på ett etiskt, moraliskt plan, och naturligtvis är det en dödssynd att sno som i exemplet ovan, men gråzonen är för den sakens skull inte mindre här än inom andra genrer. Även här är det svårt att skilja rena stölder från så kallad inspiration eller identiska idéer som uppstår parallellt – eller helt enkelt omedvetna stölder. I intervjuboken "Comic Lives", av Betsy Borns, berättar komikern Abby Stein att hon blivit anklagad för att ha stulit en annan komikers personlighet (!).
Bokens avsnitt om stölder är annars tydligt nog i sitt avståndstagande, och ironiskt nog blev avsnittet kopierat för utdelning på det nämnda SUCK-mötet. Man kopierade dock inte försättsbladet, där det stod: "All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form."
Det är med andra ord meningslöst att med hjälp av stöldfrågan försöka särskilja artister enligt begrepp som "den onde och den gode". Möjligen skulle man kunna tala om "den fule", när det handlar om ytterst medvetna stölder, men inte heller dessa kan användas som grund för att ifrågasätta konstnärlig kvalitet. Ingen tvivlar på Evert Taubes storhet, få ifrågasätter Magnus & Brasse öch även den mest skeptiske måste erkänna att korpen Håkan Hellström har ett personligt uttryck.
ADDE MALMBERG, som är ytterst kunnig vad gäller svensk underhållning under 50- och 60-talet, tillhör de som delgett sitt ogillande gentemot tjuvarna. När jag bad om exempel från den tiden var det därför med viss tvekan han nämnde en del av Carl-Gustav Lindstedts monologer, bland andra "Bilskoleläraren", som i princip har direktöversatts från amerikanen Shelley Berman: "Skriv inget illa om Carl-Gustaf, han är min idol!"
Därmed bör det ha framgått att en entydig slutsats i frågan om stölder är omöjlig. Jag nöjer mig med följande: "Att stjäla från en är plagiat, att stjäla från flera är research." Men den meningen har jag naturligtvis stulit.
Skriven av: Ove Haugen
Publicerad: 2004-04-01 (Artikeln har tidigare publicerats i GT)